Självkänsla...

Handlade ju det förra inlägget om och att inte riktigt sätta värde på sig själv. Det är vad mina barns faster förstod att det handlade om den 30 Maj 2012. Lite mindre än en månad innan det ofattbara hände. En av mina döttrar hade då skrivit på sin facebook följande, efter att faktiskt det så kallade "huvudvittnet" hade önskat mig lycka till med flytten trots att hon följt mig på fejjan.

Citat:
"Min mamma förstår inte mig när jag ogillar att hon är tillsammans med ett svin som misshandlat henne, som hon nu ska flytta till. Kan man va så korkad i skallen. Vad är det hon inte förstår? Jag begriper inte, och alla hennes "fb - vänner" uppmuntrar henne till att göra det: vad är det för djävla vänner!?! Kan ni sluta upp med det?! Trodde jag skulle få tillbaka min mamma igen, men som det ser ut nu och sen en tid tillbaka så är hon inte kvar i mitt liv längre. Jag glömde nämna att hon blev hotad att bli dödad också, det känns ju jättetryggt! Jag vet inte vad jag ska göra för att hon ska ändra sig. Hon har ju fem barn att ta hand om också, men de ska hon splittra på också. Jag hoppas att fäderna till barnen kan sätta stopp för denna flytt. Jag vill verkligen inte att mina syskon ska bo under samma tak som en misshandlare..."

Det blöder i  mitt hjärta nu när jag läser och skriver detta. Hur tänkte jag? Hur kunde jag?!

Förlåt räcker inte och jag vet att jag aldrig kommer att bli förlåten. Jag räknar i alla fall inte med det. Det är inget jag någonsin kommer att kräva och jag förtjänar heller inget förlåt.

Jag kan bara ursäkta mig med att jag inte förstod. Jag försöker fortfarande förstå hur jag tänkte, vad jag kände och varför jag lär mig förledas. Jag förstod inte heller hur viktig jag var för mina barn. Hur dem påverkades av min dåliga självkänsla.

Fastern skriver; "Tycker att det är sorgligt åt alla håll att självkänslan är såå liten och svag att man inte tycker att man är värd mer än stryk..."

Det var fler som höll med min dotter om att jag var korkad, tyckte att det var sorgligt, ogillade mitt val och stöttade dottern i detta inlägg. Utöver fastern var det min bror, brorsbarn, mina kusin, mitt ex, min väninna och hennes vänner. Ändå tog jag inte åt mig av kritiken. Jag begrep inte heller då fäderna till mina barn vägrade att skriva på flyttanmälan till Högbo. Självklart tycker jag själv nu att jag var korkad och att det var och är sorgligt i och med allt som sedan hände.

Trots allt vill jag ändå be om förlåtelse till alla som jag sårat. Det var aldrig min avsikt att det blev som det blev...