Tanken slog mig och varför inte skriva ner den, för att göra den mer förståelig.
Det är nämligen så att de karlar jag varit tillsammans med har en sak gemensamt. Inte alla, med de flesta har vuxit upp endast med sin fader eller så har fadern i familjen varit väldigt dominerande. Mödrarna har med andra ord lärt sig att ta skit, men varit förlåtande och omsorgsfulla. Sönerna, alltså mina f.d karlar har därför ogillat eller till och med hatat sina fäder. Men kärleken till sina mödrar har varit större med undantag när de känt sig svikna då omsorgsbilden brustit. Då har dem kallat sina mödrar med skällsord och tyckt att dem inte är vatten värda. Detta har gjort att de utvecklat olika personligheter för att för att överleva sina trauman. stora drag har det tvingats vara starka, tuffa och hårda, men egentligen så var dem sårbara, rädda och ledsna. Egenskaper som kommit fram senare i förhållandet, som inte var lika tilltalande. Det är där jag kommer in i bilden. Jag har varit deras mödrars substitut som försökt att trösta, glädja och läka. Jag har samtidigt känt mig behövd och det är vad jag också har varit. Deras jakt på den rätta kvinnan som liknar deras mor har dem hittat i mig. Den omsorgsfulla, tröstande och förlåtande med stort hjärta. Det har gjort att dem slappnat av och känt sig trygga.
Trygg har däremot inte jag känt mig, för jag har sedan barnsben också levt i ett mer eller mindre kaos. Så när det blivit för tryggt för mig, har jag känt mig uttråkad. Då har jag tyvärr haft förmågan att skapa mer eller mindre kaos själv. Detta för att det varit normaltillståndet för mig som är en trygghet i sig. Dock med ett dåligt mående till följd.
Men vad jag också vill komma fram till i detta är, att när den första tidens förälskelse lagt sig, frågar jag mig själv om det är kärlek jag känt. Alltför ofta har jag kommit fram till att det inte är det. För det jag känt är omsorg till en stackars pojke som haft en jobbig barndom.
Att upptäcka att man inte är kär längre ställer i sin tur till med problem, vilket det gjort för mig i några förhållanden. Jag har då försökt att göra slut med dålig framgång. De har nämligen vägrat att lämna mig och hotat med att de ska ta livet av sig och målat upp bilder av att dem inte skulle kunna leva utan mig. Lättmanipulerad som jag är, har jag därför stannat kvar till följd av ett dåligt mående. När jag rest mig igen ur detta, har jag gjort tappra försök att avsluta förhållandet och så höll jag på ett flertal gånger i mina relationer. Varje försök ledde till att jag sårade dem ännu mer.
De i sin tur har fått mig att känna skuld, skam, ångest, oro, panik och stress som jag sökt för och har därför blivit sjukskriven i längre perioder.
Nu handlar ju inte sjukskrivningarna endast om de dåliga relationerna hemma. För under tiden haft jag ju haft arbete, barn, föräldrar, syskon och vänner som påverkat och påverkats. Arbeten som krävt 100% som jag inte kunnat ge. Barn och allt vad det innebär, där man känt att man inte räckt till. Föräldrar som brytt sig, men ibland lite för mycket som jag inte klarat av. Syskon och vänner som stöttat och ibland tyckt till som varit förvirrande.
Så i allt detta har jag tappat bort mig själv:
- Vem är jag?
- Vad vill jag?
- Vad gör jag?
- Vad får jag?
- Vad kan jag?
- Vad känner jag?
I mitt förhållande med IW var det för att jag tidvis inte var tillräckligt stark. Sen gjorde han mig heller aldrig uttråkad, för tryggheten infann sig aldrig med honom. Han rockade mig som ingen annan lyckats med tidigare. Han skapade kaos som jag själv gjort tidigare, som fick mig att känna mig levande, på något besynnerligt sätt.
Fast i den berg - och dalbana kom mina barn i kläm, vilket jag inte uppmärksammade i den fartfyllda karusellen. Bara när jag hoppade av och lämnade tivolit insåg jag vad jag ställt till med. Följden av detta blev åter igen skuld, skam, ångest, oro, panik och stress med i sin tur sjukskrivning.
Jag var då inte heller vatten värd och kallades med skällsord, både av mina barn och av IW, om vartannat under vårt jo - jo - förhållande. Från att vara älskad över allt annat på jorden till den mest hatade, som givetvis fick mig att känna mig urusel, utbränd och mer därtill.
Idag snart tre år efter det ofattbara, har det blivit ännu värre. Fler hatar mig och kallar mig med skällsord, som jag givetvis har förståelse för. Jag har även samma känslor kvar i kroppen, som får mig till att må dåligt. Fängslad precis som förr. Arbete, barn, föräldrar, syskon och vänner har jag kvar och det är precis som förr.
Nu vet jag dock:
- Vem jag är!
- Vad jag vill!
- Vad jag gör!
- Vad jag får!
- Vad jag kan!
- och Vad jag känner!
Så låt mig snälla få vara där!
- Kanske var det av den anledningen som jag kom hit?!
- Att finna mig själv,
- Ta hand om mig själv,
- Rannsaka mig själv,
- Förlåta mig själv,
- Älska mig själv
- och Värdesätta mig själv.
Love, Peace and Understanding!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar