fredag 27 februari 2015

Franciskus Bön...

''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''

HERRE, gör mig till ett redskap för din frid!
Låt mig bringa kärlek där hat råder!
Låt mig bringa förlåtelse där orätt har begåtts!
Låt mig skapa enighet där oenighet råder!
Låt mig bringa tro där tvivel råder!
Låt mig bringa sanning där villfarelse råder!
Låt mig bringa hopp där misströstan råder! 
Låt mig bringa ljus där mörker råder!
Låt mig bringa glädje där sorg och bedrövelse råder!

'''''''''''''''''''''''''''''''
O, Mästare! Låt mig inte så mycket söka att 
bli tröstad, som att trösta.
Inte så mycket att bli förstådd, som att förstå.
Inte så mycket att bli älskad, som att älska.

'''''''''''''''''''''''''''''
Ty det är genom att ge, som man får.
Det är genom att glömma sig själv, som man finner sig själv.
Det är genom att förlåta andra, som man själv får förlåtelse.
Det är genom att dö, som man uppstår till evigt liv.

''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''

P.S. Tar en längre paus nu och förhoppningsvis så överlever ni - precis som jag!

Frihetsberövad...

... Kan man vara på flera sätt! För berövad på sin frihet att få vara den man är - kan räcka!

Något jag väl känner till ur mitt eget liv nu och sedan en lång tid tillbaka, då jag egentligen  - var fri...

Helt fri är man ju aldrig, då man har tagit på sig ansvar. Ansvar för till exempel barn, djur, arbete och dylikt. Fast trots detta ansvar finns det tid för egen - Frihet...

En Frihet - som till och med är grundlagsstadgad!!!
Trots detta har speciellt kvinnor (jag) känt sig fängslade i sina egna liv. I många fall kan det bero på - Uppfostran och genom den kan man fastna i ett livsmönster som är otroligt svårt att ta sig ur!!! Hur man än vänder och vrider på sig ut och in så gör man alltid någon besviken...

Vissa går det så illa för att man (jag) försöker att ta sitt eget liv, för att man (jag) inte längre står ut i frihetsberövandet på det ena eller andra sättet! Andra (jag) blir avstängda känslomässigt och blir på så sätt olyckliga, deprimerade, ångestladdade m.m... Sen finns det en del som tar till våld (jag) mot andra i sin omgivning, då man i frustration över sin livssituation hålls tillbaka från sitt verkliga Jag!!! 

Av egen erfarenhet - vet jag att det är så och i vilken ordning detta sker är nog mycket individuellt, för varje människa! Det finns ju även många som tar till droger för att stå ut i/med sina liv... Den närmsta drogen jag själv tog till var alkohol för att fly från verkligheten, men tyvärr kan jag inte fly längre - där jag nu befinner mig - då ingen alkohol tillåts här på anstalt!!!

Så med detta skrivet - får jag leva i mitt frihetsberövande gånger två, på alla sätt och vis. "Inlåst och i en mycket svag position" och inte längre fri och stark, som jag uttryckt mig tidigare, att jag var - i ett brev till Expressen, i oktober 2012...

Då hade jag några månader innan gjort slut på ett liv i fångenskap, ett liv som jag har återupprepat om och om igen i mitt vuxna liv! Ett livsmönster som jag själv har försatt mig i och försökt att fly ifrån - utan framgång...

För när jag väl kommit så långt till att jag vet;

  • Vem jag är!
  • Vad jag vill!
  • Vad jag får!
  • Vem jag Älskar!!!
  • Och blir Älskad av!!!

Då är det för bra för mig - för att få bestå och för att mina nära och kära skall låta mig få vara där, då rycker dem ifrån mig allt... Det är väl vad dem tycker mig vara värd - ett olyckligt liv... Eller??


Job 1:21  "Naken kom jag ur min moders liv, naken vänder jag åter. Herren gav och Herren tog, lovat vare Herrens namn"

Job 3:1- 26   "Job förbannar sin födelse" 




måndag 16 februari 2015

Att förhöra ett vittne...

... är en ny bok som jag läst och hittat även i den något intressant, som jag vill dela med mig av. Jag citerar som vanligt följande;

"De flesta vittnesmål är antagligen felaktiga i mer eller mindre väsentliga avseenden."
- Jag har en lång lista på det som jag kan dela med mig av, vid tillfälle.

"Människor uppfattar för det första yttervärldens signaler olika..."
- Det finns det också bevis för.

"Även om de grundläggande fysiska  förutsättningarna framstår som lika, uppfattar människor en och samma händelse på olika sätt."
- Ta till exempel IWs ex som säger att han var medvetet elak medan hans dotter säger att han aldrig var medvetet elak.

"Det går därför inte att lita på att ett vittne har sett det hon säger sig ha sett."
- I mitt fall har utredarna valt att lita på allt som gått emot mig, för att fälla mig.

"Iakttagelser påverkas av värderingar, vilket leder till en selektiv perception."
- Alla vet väl vad landsortsbor har för värderingar om 08:or.

"Det finns dessutom en strävan hos människan att göra om en iakttagelse så att den blir så logiskt sammanhängande som möjligt..."
- Något som IWs närstående varit bra på för att få honom i bättre dagar och mig i sämre.

"Föra att få händelseförloppet att framstå som logiskt fylls luckorna i en iakttagelse ut med omedvetet påhittade detaljer."
- Till exempel pensionatparet uttalande om att jag skulle velat dölja att jag ringde för IW. När jag i själva verket hade befunnit mig långt borta ifrån honom av förklarliga skäl.

"Iakttagelser förvanskas också av tidens tand."
- Det är dotterns vittnesmål ett bra exempel på, vad det gäller vad som hände den 11 september 2011.

"Fördomar, värderingar, förvrängningar och önsketänkande styr delvis minnet av en iakttagelse."
- Mycket i mitt fall skulle jag med bestämdhet vilja uttrycka mig.

"När minnet bleknar uppstår ytterligare tomrum och dessa fylls också ut med omedvetet påhittade detaljer."
- I mitt fall är jag övertygad om att det är medvetet påhittat.

"Risken finns att vittnena omedvetet fyller ut sina minnesluckor med de publicerade bilderna."
- Vad fint att tidningarna då valt den värsta bilden av alla i den videorekonstruktionen som jag ställde upp på och inte fler som skulle påvisat nödvärnet.

"minnet förvanskas alltså i en ständigt pågående process."
-Till exempel f.d arbetskollegans, pensionatparet och delvis yngsta dottern ändrande avgörande detaljer, som dem förhörts om.

"Till detta ska slutligen läggas att det naturligtvis inte är helt ovanligt att vittnen ljuger."
- Det har bevisligen inte utredarna brytt sig om i mitt fall. Bara vad som varit till min fördel har bedömts som icke trovärdigt.

"Sammanfattningsvis är det alltså så att vittnen ser fel, hör fel, uppfattar fel, minns fel, förskönar, förtränger, glömmer, fyller ut, ljuger..."
- Så sant, så sant och det ska jag i framtiden skriva en bok om liknande den jag nu citerar ifrån av Per E Samuelsson.

"Slutsatsen är att de flesta vittnesmål antagligen är felaktiga i mer eller mindre  väsentliga avseenden."
- Ändå är jag dömd till 14 år för mord på andra - och tredjehandsuppgifter. Dessutom efter en mycket undermålig utredning, på alla sätt och vis. Mer om detta finns i min resningsansökan att läsa.

"Man kan, mot denna bakgrund, fråga sig om våra domare verkligen tar tillräcklig hänsyn till alla dessa felkällor,  när dem bedömer trovärdigheten hos ett vittne."
- Uppenbarligen inte! Jäv!

"Många advokater hyser nog åsikten att domare alltför ofta underlåter att underkasta vittnesmål en tillräcklig kritisk analys och istället tar för givet att allt som ett vittne berättar också är sanning."
- Kanske författarens kollega också kan hålla med om det.

"Det är då vikten av att advokaten behärskar sin förhörsteknik träder fram."
- Eller läser på mer om sitt fall och går igenom förundersökningsprotokollet med sin klient. I alla fall en gång innan huvudförhandlingarna.

Fortsättningsvis i boken handlar den om advokatens ansvar vid vittnesförhör, som jag skulle kunna fortsätta med att citera och kommentera. Nu låter jag bli det då jag blir arg av att bara läsa andra meningen; "Det är advokaten som väljer vittnen, anger bevis - och förhörstema och ställer alla frågor..." Suck! Min advokat kallade INGA vittnen till min fördel. INGEN! Ville han verkligen vinna målet, kan man fråga sig?!

Jag hoppas ni nu har förståelse för varför jag har ett stort behov av att använda mig av yttrandefriheten. Jag skulle önska att fler stod upp för mig och gjorde detsamma, men det verkar vara svårare för en tjej eller kvinna i rättsfrågor att få hjälp. Varför är det så? Ligger förklaringen till detta i ett ojämlikt, föråldrat och manligt rättssystem? Jag tror att de manliga i samhället känner sig hotade* av de starka kvinnorna som tar för sig, så att dem gör allt för att inte släppa fram oss. Männen håller som vanligt ihop för att motverka feminismens framfart, speciellt i Rättsväsendet. Kvinnor i sin tur håller som vi alla vet inte varandra om ryggen, vilket är sorgligt. Kan hoppas att Sveriges första kvinnliga justitiekansler Anna Skarhed kan göra skillnad. Det är i alla fall vad jag ska arbeta för i framtiden.

* Exempel på detta finns också i mäns hat mot kvinnor på nätet. Till exempel i min flashback-tråd där rädda gossar utan ett eget liv sitter och kommenterar.

"Only the dead fish follow the stream."






Självkänsla...


Handlade ju det förra inlägget om och att inte riktigt sätta värde på sig själv. Det är vad mina barns faster förstod att det handlade om den 30 Maj 2012. Lite mindre än en månad innan det ofattbara hände. En av mina döttrar hade då skrivit på sin facebook följande, efter att faktiskt det så kallade "huvudvittnet" hade önskat mig lycka till med flytten trots att hon följt mig på fejjan.

Citat:
"Min mamma förstår inte mig när jag ogillar att hon är tillsammans med ett svin som misshandlat henne, som hon nu ska flytta till. Kan man va så korkad i skallen. Vad är det hon inte förstår? Jag begriper inte, och alla hennes "fb - vänner" uppmuntrar henne till att göra det: vad är det för djävla vänner!?! Kan ni sluta upp med det?! Trodde jag skulle få tillbaka min mamma igen, men som det ser ut nu och sen en tid tillbaka så är hon inte kvar i mitt liv längre. Jag glömde nämna att hon blev hotad att bli dödad också, det känns ju jättetryggt! Jag vet inte vad jag ska göra för att hon ska ändra sig. Hon har ju fem barn att ta hand om också, men de ska hon splittra på också. Jag hoppas att fäderna till barnen kan sätta stopp för denna flytt. Jag vill verkligen inte att mina syskon ska bo under samma tak som en misshandlare..."

Det blöder i  mitt hjärta nu när jag läser och skriver detta. Hur tänkte jag? Hur kunde jag?!

Förlåt räcker inte och jag vet att jag aldrig kommer att bli förlåten. Jag räknar i alla fall inte med det. Det är inget jag någonsin kommer att kräva och jag förtjänar heller inget förlåt.

Jag kan bara ursäkta mig med att jag inte förstod. Jag försöker fortfarande förstå hur jag tänkte, vad jag kände och varför jag lär mig förledas. Jag förstod inte heller hur viktig jag var för mina barn. Hur dem påverkades av min dåliga självkänsla.

Fastern skriver; "Tycker att det är sorgligt åt alla håll att självkänslan är såå liten och svag att man inte tycker att man är värd mer än stryk..."

Det var fler som höll med min dotter om att jag var korkad, tyckte att det var sorgligt, ogillade mitt val och stöttade dottern i detta inlägg. Utöver fastern var det min bror, brorsbarn, mina kusin, mitt ex, min väninna och hennes vänner. Ändå tog jag inte åt mig av kritiken. Jag begrep inte heller då fäderna till mina barn vägrade att skriva på flyttanmälan till Högbo. Självklart tycker jag själv nu att jag var korkad och att det var och är sorgligt i och med allt som sedan hände.

Trots allt vill jag ändå be om förlåtelse till alla som jag sårat. Det var aldrig min avsikt att det blev som det blev...

En anledning till mitt dåliga mående

Mitt mående har jag ju varit inne på tidigare och en orsak till detta ska jag beröra nu.

Tanken slog mig och varför inte skriva ner den, för att göra den mer förståelig.

Det är nämligen så att de karlar jag varit tillsammans med har en sak gemensamt. Inte alla, med de flesta har vuxit upp endast med sin fader eller så har fadern i familjen varit väldigt dominerande. Mödrarna har med andra ord lärt sig att ta skit, men varit förlåtande och omsorgsfulla. Sönerna, alltså mina f.d karlar har därför ogillat eller till och med hatat sina fäder. Men kärleken till sina mödrar har varit större med undantag när de känt sig svikna då omsorgsbilden brustit. Då har dem kallat sina mödrar med skällsord och tyckt att dem inte är vatten värda. Detta har gjort att de utvecklat olika personligheter för att för att överleva sina trauman.  stora drag har det tvingats vara starka, tuffa och hårda, men egentligen så var dem sårbara, rädda och ledsna. Egenskaper som kommit fram senare i förhållandet, som inte var lika tilltalande. Det är där jag kommer in i bilden. Jag har varit deras mödrars substitut som försökt att trösta, glädja och läka. Jag har samtidigt känt mig behövd och det är vad jag också har varit. Deras jakt på den rätta kvinnan som liknar deras mor har dem hittat i mig. Den omsorgsfulla, tröstande och förlåtande med stort hjärta. Det har gjort att dem slappnat av och känt sig trygga.

Trygg har däremot inte jag känt mig, för jag har sedan barnsben också levt i ett mer eller mindre kaos. Så när det blivit för tryggt för mig, har jag känt mig uttråkad. Då har jag tyvärr haft förmågan att skapa mer eller mindre kaos själv. Detta för att det varit normaltillståndet för mig som är en trygghet i sig. Dock med ett dåligt mående till följd.

Men vad jag också vill komma fram till i detta är, att när den första tidens förälskelse lagt sig, frågar jag mig själv om det är kärlek jag känt. Alltför ofta har jag kommit fram till att det inte är det. För det jag känt är omsorg till en stackars pojke som haft en jobbig barndom.

Att upptäcka att man inte är kär längre ställer i sin tur till med problem, vilket det gjort för mig i några förhållanden. Jag har då försökt att göra slut med dålig framgång. De har nämligen vägrat att lämna mig och hotat med att de ska ta livet av sig och målat upp bilder av att dem inte skulle kunna leva utan mig. Lättmanipulerad som jag är, har jag därför stannat kvar till följd av ett dåligt mående. När jag rest mig igen ur detta, har jag gjort tappra försök att avsluta förhållandet och så höll jag på ett flertal gånger i mina relationer. Varje försök ledde till att jag sårade dem ännu mer.

De i sin tur har fått mig att känna skuld, skam, ångest, oro, panik och stress som jag sökt för och har därför blivit sjukskriven i längre perioder.

Nu handlar ju inte sjukskrivningarna endast om de dåliga relationerna hemma. För under tiden haft jag ju haft arbete, barn, föräldrar, syskon och vänner som påverkat och påverkats. Arbeten som krävt 100% som jag inte kunnat ge. Barn och allt vad det innebär, där man känt att man inte räckt till. Föräldrar som brytt sig, men ibland lite för mycket som jag inte klarat av. Syskon och vänner som stöttat och ibland tyckt till som varit förvirrande.

Så i allt detta har jag tappat bort mig själv:

  • Vem är jag?
  • Vad vill jag?
  • Vad gör jag?
  • Vad får jag?
  • Vad kan jag?
  • Vad känner jag?
Känslor och tankar har varit svåra att sortera. Känsla och förnuft har inte dragit jämnt. Medelvägen var att stå ut i förhållandena för barnens skull och för att jag inte var tillräckligt stark att ta mig ur.

I mitt förhållande med IW var det för att jag tidvis inte var tillräckligt stark. Sen gjorde han mig heller aldrig uttråkad, för tryggheten infann sig aldrig med honom. Han rockade mig som ingen annan lyckats med tidigare. Han skapade kaos som jag själv gjort tidigare, som fick mig att känna mig levande, på något besynnerligt sätt.

Fast i den berg - och dalbana kom mina barn i kläm, vilket jag inte uppmärksammade i den fartfyllda karusellen. Bara när jag hoppade av och lämnade tivolit insåg jag vad jag ställt till med. Följden av detta blev åter igen skuld, skam, ångest, oro, panik och stress med i sin tur sjukskrivning.

Jag var då inte heller vatten värd och kallades med skällsord, både av mina barn och av IW, om vartannat under vårt jo - jo - förhållande. Från att vara älskad över allt annat på jorden till den mest hatade, som givetvis fick mig att känna mig urusel, utbränd och mer därtill.

Idag snart tre år efter det ofattbara, har det blivit ännu värre. Fler hatar mig och kallar mig med skällsord, som jag givetvis har förståelse för. Jag har även samma känslor kvar i kroppen, som får mig till att må dåligt. Fängslad precis som förr. Arbete, barn, föräldrar, syskon och vänner har jag kvar och det är precis som förr.

Nu vet jag dock:

  • Vem jag är!
  • Vad jag vill!
  • Vad jag gör!
  • Vad jag får!
  • Vad jag kan!
  • och Vad jag känner!


Så låt mig snälla få vara där! 

  • Kanske var det av den anledningen som jag kom hit?! 
  • Att finna mig själv, 
  • Ta hand om mig själv, 
  • Rannsaka mig själv, 
  • Förlåta mig själv, 
  • Älska mig själv 
  • och Värdesätta mig själv.


Love, Peace and Understanding!

onsdag 4 februari 2015

Citat ifrån mina barns kort och brev.

"Du skrev i ett brev förut att vi förtjänade en bättre mamma, men vi kan inte ha en bättre mamma."

"Hej mamma! Jag saknar dig! Puss % Kram! Ring mer! Älskar dig! Önskar du var här!"

"Ha det så bra så länge, så hörs vi snart igen! Puss och kram, jag älskar dig!"

"Hoppas allt är bra med dig och att hörs snart igen! Puss och kram, jag älskar Dig Mamma!"

"Hej min älskade Mamma! Jag förstår Dig Mamma!"

"Hej min älskade Mamma! Jag förstår att humöret inte alltid är på topp. Vi alla har sådana perioder. Ingen fara. Skriv snart det känns bättre. Ingen brådska, du vet ju hur dålig jag kan vara på att höra av mig till dig. No hard feelings! Ha det så bra så länge, så hörs vi snart och ses! Första februari var det bokat, eller hur? Längtar! Puss och kram! Jag älskar dig Mamma!"

"Hej på dig min kära mamma! Det passar bra tycker jag för jag känner Mig glad och känner stor längtan till lördag! För då får jag äntligen träffa dig igen! Puss och kram, jag älskar Dig!"

"Hej Mamma! Jag blev väldigt glad när du ringde mig igår och grattade mig på namnsdagen! Du var den första som gjorde det och då var klockan redan halv sex på kvällen. Efter att vi hade lagt på postade jag ett inlägg på facebook där jag tackade dig älskvärt. Jag längtar tills vi ses snart gen, det var så trevligt sist när vi var i lägenheten. Puss och Kram, Jag Älskar Dig Mamma!"

"Hej min älskade mamma! Senast vi pratade var det inte alls bra med mig, men det kändes väldigt skönt att få prata en stund med dig. Hoppas det inte kostade dig alltför mycket. Men jag uppskattar varenda minut som jag får prata med dig. Det var skönt att få lätta på mitt tunga hjärta jag har. Inget som jag kan göra till pappa direkt. Så är evigt tacksam för att du hör av dig till mig och kollar hur det är med mig. Du gör det faktiskt oftare än vad pappa gör. Sjukt ändå, att jag pratar med dig oftare än vad jag gör med pappa som faktiskt kan ringa oftare än vad han gör utan att det ska kosta skjortan, som det kanske gör för dig när du ringer till min mobil. När jag har hört av till pappa, har jag i alla fall frågar hur det är med han... Men inte får jag någon fråga tillbaka... Det är tur att jag har dig som bryr dig om mig!<3 Angående  6 augusti så kan både jag och J besöka dig! Så vi ses då! Puss och kram, Jag älskar Dig!"

Med detta skrivet så förstår jag nu själv att jag bör ringa mina barn oftare än vad jag faktiskt gör och det är för att jag tyvärr underskattar mig själv. Alltså inte som f****n tror att jag överskattar mig själv, som hon uttryckte sig idag. Som tur var tog jag inte åt mig av hennes idioti, mer än att jag nu skrivit av mig kring detta. Förlåt mina Älskade barn att jag använde mig här av era fina brev och kort. 
Puss och Kram! Jag Älskar Er Alla!



En skoluppgift som jag vill dela med mig av.

Elsa är 44 år och är en 5-barnsmamma till fyra döttrar och en son. Barnen är mellan 12-23 år. Hon själv är det fjärde barnet i en syskonskara på fem, som har växt upp med sina föräldrar i ett flertal förorter söder om Stockholm. när hennes föräldrar träffades hade hennes pappa två barn med sig till boet och hennes mamma ett barn och gemensamt fick dem Elsa och hennes 5 år yngre syster. När hon föddes var hennes stora syskon 5, 6 och 8 år.

Elsa gick gymnasieprogrammet Handel- och kontor och började därefter arbeta inom kontor direkt efter att hon slutat skolan. Efter det har hon studerat vidare till företagsekonom, sedan varvat med kontorstjänster i flera olika branscher. Mest administrativt såsom sekreterare, receptionist, innesäljare, inköpsassisent, ekonomi- och redovisningsassistent. Hon har också arbetat som säljande chaufför. lastbilschaufför och butiksbiträde. Även ströjobb som paketsorterare, städare, homepartysäljare, skadesanerare, reklamutdelare och gyminstruktör, ställt upp som sommarvikarie på kommunens förskolor.

På fritiden tycker hon om att umgås med sin familj samt motionera om tiden räcker till för det. Några stora hobby-aktiviteter har hon inte mer än att hon älskar att fotografera allt som kommer i hennes väg, från stort till smått. Sedan delar hon bilderna på olika Communityforum, via bloggar eller genom hennes hemsidor på Internet som hon har haft under åren. Första hemsidan hon html-kodade var 1988. En hel del resor har hon också hunnit att göra både med och utan barn.

I träningsväg gillar hon allt som inte kostar en förmögenhet, därför har det blivit mest jogging, cykling, simning och styrketräning för hennes del. Däremot har hon unnat sina barn att få utöva fritids- och idrottsaktiviteter såsom babysim, skogsknyttar, skogsmulle, skridskoskola, barnrytmik, gymnastik, fotboll, karate, teater, tennis, ridning, dans av olika slag och även olika instrument har de fått prova på samt körsång.

Hon har med andra ord levt under mycket goda prosociala förhållanden under sin barndom och som vuxen med en ordnad ekonomi, då hon mest bott i villa, radhus, kedjehus samt i bostadsrätter. Så varför hon är där hon är idag på anstalten Hinseberg är för henne en gåta inte bara för henne, många är mycket förvånade till det inträffande och frågan är varför det blev så?!

Kan det ha att göra med en för rörig och otrygg uppväxt, för lite kärlek och uppmärksamhet, för många flyttar och skolbyten, för att hon var blyg och osäker, för att hon jagat kärlek i hela sitt liv, för att hon drogs till fel karlar, för att hon kände sig annorlunda eller på grund ut av en fosterskada? Eller vad var det som hände som gjorde att det blev som det blev? Kanske är alla påståenden en del av det?!

Nu befinner hon sig iallafall på kvinnofängelset Hinseberg och är dömd till 14 år för mord på sin sambo. Ett mord hon anser att hon inte begått i lagens mening. Hon blev nämligen själv attackerad och försvarade sig i ett nödvärn, men hennes vittnesmål bedömdes inte vara trovärdigt. Detta för att hon lider av ett neuropsykiatriskt funktionshinder som gör att hon har svårt att förstå, svårt att hänga med och också till att göra sig förstådd. Så på grund utav hennes svårigheter att uttrycka sig klokt i samtal med andra, i förhör och i rättegångarna har allt blivit ett stort kaos som stressar Elsa mycket ohanterligt.

Som tur är har Elsa sina nära och kära kvar vis sin sida efter det fruktansvärda som hänt, men få har kunskap och ork att hjälpa henne så mycket som hon önskar. Det har blivit en mycket stressande situation för henne, då hon känner sig nästintill alldeles ensam att föra fram sin rätt till rättvisa. Hon har sökt stöd och hjälp från flertalet myndigheter, organisationer, vänner och bekanta, men få vill eller vågar stå upp för hennes handling som fört henne dit hon är idag. Hon försöker att inte låta sig stressas upp av det, för hon vet att hon en vacker dag kommer att få upprättelse.

Men stressad är hon och har varit för allt möjligt i livet. Hon har sedan barnsben alltid varit ljud- och ljuskänslig. Hon har också alltid haft lätt för att rodna och svettas, därför har hon undvikit mycket i sitt liv som kan skapa oro, ångest och stress. Orsakerna till detta anar hon själv beror på saker som hände i hennes barndom, men då hon ogillat sina svagheter har hon gjort allt för att utmana sina rädslor och lyckats ganska bra med det på egen hand. För envishet och styrka som hon har, är ett arv från båda sina föräldrar vilket gjort henne till den hon är idag. Men bakom denna tuffa och starka fasad finns det en skör och känslig Elsa som har lärt sig att lägga på sig en mask om så behövs. Hon har därför haft lätt för att anpassa sig i olika situationer i livet och växt i sina roller utan större problem.

Dock har det varit mycket problem. Detta tack vare att hon haft som mål att utmana sig själv i sina svagheter, tagit igen allt hon missade som barn och ungdom, velat vara tillagts för andra av snällhet sen blivit utnyttjad och sist men inte minst sökt efter den stora kärleken. Detta i sin tur har givetvis skapat problem och tack vare detta är hon där hon är idag på anstalt Hinseberg.

Nu är det så att Elsa inte bara har ett neuropsykiatriskt funktionshinder vid namn ADHD. Hon lider också av andra psykiska sjukdomar som Riksmottagningen  på Hinseberg har kommit fram till. Jag citerar:
"Av upprättat psykologutlåtande vid Riksmottagningen framkommer inga tecken på allvarlig psykisk störning psykosdignitet. Elsa bedöms uppfylla kriterierna för uppmärksamhetsstörning/hyperaktivitet i kombination samt personlighetsstörning UNS med narcissistiska, histrionska och borderlinedrag enligt DSM-IV. Psykopatiska personlighetsdrag, enligt PCL-R bedöms vara uppfyllda till en sammanlagd hög nivå."
Slut citat!

Diagnosen ADHD fick Elsa vid 39 års ålder efter att på eget initiativ genomgått en utredning, då hon misstänkte att hon hade den diagnosen första gången hon läste om den. Hon började redan som liten känt sig annorlunda och när hon fick barn och hennes barn visade tecken på annorlunda beteende led hon och började läsa på om neuropsykiatriska diagnoser. Det fick henne att försöka hjälpa sina barn med motstånd, vilket var svårt för Elsa att hantera då "en blind inte kan leda en blind."

Dock har Elsa varit patient hos kuratorer, psykologer, psykiatriker, beteendevetare och läkare sedan hon var 19 år och gått i olika terapiformer för psykiskt dåligt mående. Hon har också med jämna mellanrum blivit sjukskriven för generaliserat ångestsyndrom, emotionellt instabil personlighetsstörning och depression m.m. Senast var i mars - juni 2012, alltså strax innan Elsa blev frihetsberövad.

I hennes psykiatriska journaler finns också anteckningar om misstanke om bipolär sjukdom och senast detta noterades var när hon var häktad för denna tragiska händelse. På grund ut av det och för suicidmisstankar förflyttades Elsa till Säters Rättsklinik för utredning och det var strax innan tingsrättsförhandlingarna. Elsa förstod inte anledningen till detta och betvivlar än idag att detta var nödvändigt, då hon inte uttalat några suicidtankar. Däremot när hon blev inlagd på sjukhuset fick hon vaneföreställningar och trodde hon skulle bli inlåst där för all framtid, så ila som hört om Säters, Beckomberga och andra psykiska vårdinstanser. Speciellt när hon också fick ett rum med en bältessäng mitt på golvet, där hon sedan fick tillbringa hela helgen helt själv! Det var för Elsa stressande och därför utvecklade hon paranoiska syndrom. Inte vart det bättre heller av den mängd mediciner de stoppade i henne, som hon var tvungen att svälja under uppsikt!

På häktet hade hon fått Ergenyl, Cymbalta, Alimemazin, Mirtazapin och Concerta, vilket tydligen inte var att rekommendera skrev läkaren i journalen på akutmottagningen och på Säters fick hon Zyprexa (Olanzapin), Propavan och Attarax. Veckan efter så skulle hon upp i rätten i en tre heldagars förhandling med en resväg på flera mil fram och tillbaka. Det som alla konstaterade var att hon inte var närvarande, vilket går att utläsa från Säters journal, medias bevakning under rättegångarna och vad som går att utläsa från domen. Elsa minns också att hon inte var vid sitt fulla medvetande och det gick inte alls bra för henne i sitt framträdande i rättssalen. Medierna kritiserade henne bland annat för att inte visa några som helat känslor och då har Elsa vanligtvis väldigt lätt för att dras med i sina känslosvallningar.

I journalanteckningarna står det - jag citerar:

HÄKTET
Bedömning: Suicidriskbedömning, psykiatrisk bedömning, pendlar i sinnesstämning.

AKUTBESÖK
Bedömning: Labila affekter, förhöjt stämningsläge och något forcerat tal, stark misstanke om aktuell bipolär problematik, blandtillstånd.
Diagnos: Uppfyller inte kriterierna för vårdintyg.

SÄTERS RÄTTSKLINIK
Bedömning: Emotionell instabil personlighetsstörning och misstänkt bipolär sjukdom. Ankommer på grund ut av stark ångest, uppvarvning, risk för självdestruktivitet.
Diagnos:  Förnekar pågående suicidtankar, ger god formell och emotionell kontakt, upplevs forcerad i tal och tanke , orienterad i tid och rum, ingenting psykotiskt framkommer, har sjukdomsinsikt, nekar till aktuell suicidplaner, god formell och emotionell kontakt, grundstämning neutral. inga ångesttecken, inget psykotiskt, inget suicidalt, bedöms som låg suicid, upplevs ha ett stort behov av att få prata kring situationen, upplevelsen som patienten har är att det inte är någon som tar patienten på allvar från advokatens och polisens sida, pratar om att ställa till en scen på rättegången om inte patienten blir hörd, inget vårdtekniskt avvikande under helgen, något glättig i kontakten, samtalar om vardagliga ting.

I RÄTTEN
Hon visar inga känslor alls, kopplar hon på sin fasad av den glada/glättiga tjejen som pratade hela tiden, har svårt att hålla en röd tråd genom samtalet/frågeställningarna och domaren fick till slut säga till henna att hålla sig till frågorna. Ler, skrattar och skämtar under förhöret på ett opassande sätt. Tycker sedan att hon inte fick fram det hon menat och att hans äldsta dotter hade ljugit under förhöret.

PÅ AVDELNINGEN
Patientens kraftiga humörsvängningar med emotionell instabilitet, gråt och skratt bedöms vara framförallt relaterat till hennes personlighetsstörningsdiagnos och i dagsläget finns väldigt lite i den kliniska bilden som skulle tala för en eventuell bipolär sjukdom. Vår personal har följt med henne till förhandlingen, vi har inte haft några som helst problem med henne vid förhandlingen förutom att hon har klagat över illamående i samband med den långa resan till Gävle. Hon har dock en ganska märklig uppfattning om den rättsliga processen och är övertygad att hon kan bli frisläppt efter förhandlingen trots det tunga brott hon är tilltalad för.

I RÄTTEN
Återger sin berättelse på ett flödigt och utförligt sätt utan någon känslomässig förankring. Initialt under förhandlingen svävar patienten ut något i sina berättelser men håller samman efter korrigering av sin advokat. I pauserna där emellan ger hon dock upp fasaden med glättighet och skojfrisk attityd. Detta har tydliggjorts i slutpläderingen och belysts som ett funktionshinder utifrån hennes diagnosbild. Då patienten har födelsedag idag bjöd transporttjänst på en bulle, vilket hon uppskattade. Erhöll även presenter av sina anhöriga i samband med avslut på dagen.

PÅ AVDELNINGEN
Pratat med sin syster på telefon idag. Skrivit på boken som hon ska författa.

Detta är vad som stressar Elsa. Hur ska hon få förståelse? Få någon som tror på henne? Någon som orkar lyssna? Få hjälp med att rätta till felaktiga och slarviga journalanteckningar? Eller ska Elsa leva med detta?

Handlingsplan:
Nu ska du ge olika tips till din person för att han/hon ska kunna förebygga stress. Denna handlingsplan ska innefatta såväl arbete/studier som privatliv. (Max 1 sida, times 14p).
Till din hjälp har du kurslitteraturen och extramaterialet från bland annat Ekman & Arnetz.

Elsas handlingsplan för att förebygga stress

Det har nu gått en tid sedan Elsa fick sin första handlingsplan och enligt den fick hon rådet att ta hjälp ifrån andra när hon inte mäktar med allt själv. Dock har Elsa svårt för detta, då hon upptäckt att hon har ett viss kontrollbehov och van att klara av saker själv efter bästa förmåga. Förvisso har hon ibland intagit ett hjälplöst tillstånd där hon lagt sin börda på psykiatrins resurser genom oändliga samtal under 25 år. Hon har också provat på medicinering av olika slag, såsom serotoninhöjande läkemedel och Concerta (Amfetaminliknande) för att stävja ADHD-hjärnan. Nu tar hon ingenting för ditt mående utan försöker bemästra sina svaga sidor med ett positivt tänkande genom att runda problem genom humor, fantasi och framtidsutsikter.

Elsa tror på sig själv som aldrig förr, så också vad det gäller hennes vikt som parentes, vilket varit ett problem för henne. Hon har slutat att lyssna på andra och deras goda råd, för hon vet själv vad hon behöver för att lyckas med att hålla vikten. Under hennes första 1½ åren som frihetsberövad gick hon ner 20 kg bara genom att lyssna på sig själv och följa sin egen tro. Så för att förebygga stress behöver hon bara även där lyssna på sig själv, vad som känns bäst för henne och lyckas även med detta. Elsa vet att hon behöver lugn och ro omkring sig, vilket gäller även vikten då stresskänsligheten är hög.

Som ytterligare en parentes kan man säga att Socialstyrelsen (expertmyndighet) inte alltid har svar på allt. Svaren anser jag många gånger finns hos varje individ, men det finns det säkert delade meningar om.

Handlingsplan nr 2
Arbete/studier
Elsa ska fortsätta att tro på sig själv och kämpa för att nå sina mål som hon har djupt inom sig. Hålla fast i minnet vad som har högsta prioritet i alla hennes projekt. Hon måste också noggrannare tänka efter vad som är värt att strida för, så hon inte bränner ut sig. Detta för att hon har lätt att hamna i ett manodepressivt tillstånd, där hon arbetar häcken av sig för hon brinner för eller kämpar hårt mot myndigheter som avslår allt hon ber om eller anmäler, vilket sen slutar i utmattningssyndrom.

Privatliv
Elsa måste arbeta hårdare med att sätta gränser inför sig själv på sätt och vis, men det handlar egentligen om att säga nej till andra och sätta gränser för människor runt omkring sig. Hon har fortfarande lätt för att hamna i ett destruktivt tillstånd som hon mår dåligt av i längden. Hon måste också tänka på att få sina åtta timmars sömn som hon ibland slarvar med, samt röra på sig mer än vad hon gör för tillfället. Sist men inte minst måste hon be om hjälp på ett bra sätt så andra förstår hennes problematik, innan det är för sent.

Övrigt
Elsa borde skriva upp sin målbild och hur hon lättast når dit. Också skriva upp sina framsteg hon har gjort hittills, till ett bättre mående utan stress och hålla set vid liv. Viktigt är då att hon tar sig själv på allvar och stärker sin självkänsla och sitt självförtroende, så att hon får gehör för sina behov. Att sedan agera tydligt i vad hon känner och upplever i samspel med andra skulle gagna henne och det bör hon tänka mer på. Speciellt vid PMS-tider måste hon tänka till lite extra eller ta ett steg tillbaka i konfliktfyllda situationer.


Har du lärt dig något i detta avsnitt? Massor! Något som du fann särskilt intressant? Få saker och ting sorterade vad som är vad i diagnosväg och vilka som behandlar vad. Har du fått syn på något hos dig själv som du inte hade tänkt på tidigare? Att jag inte riktigt erkänt att jag är sjuk, då så många bland mina nära och kära påvisar motsatsen. Så vilka ska jag tro på? Mina närmaste eller dessa diagnosmallar? Det är fortfarande jätteförvirrande för mig!



Barnens bästa

1 Kap. 2§ Socialtjänstlagen
"Vid åtgärder som rör barn ska barnets bästa särskilt beaktas. Vid beslut eller andra åtgärder som rör vård- eller behandlingsinstanser för barn ska vad som är bäst för barnet vara avgörande. Med barn avses varje människa under 18 år." (Lag 2012:776)

Att barnens bästa särskilt ska beaktas har jag förstått finns i många lagtexter och ska speciellt användas i myndighetsbeslut. Då kan jag undra varför Frivården på häktet i Gävle skrev i sin personutredning att mina barn bodde i familjehem, då dem inte gjorde det! Var det en åtgärd för Barnens Bästa?

Detta var det första som drabbade mina barn hårt, för det är av den informationen som mitt straff bestämdes. Genom att skriva i min personutredning att jag inte bodde med barnen, gör det ju lättare att peta in mig i fängelse en lång tid!

På häktet i Gävle bad jag flera gånger om att få ringa mina barn under restriktionstiden på 2½ månad. Jag nekades varje gång, så pennorna glödde oss emellan istället den första tiden.

På häktet i Österåker sen, fick jag igenom veckosamtal till mina minderåriga,  men det tog sin tid i och med Kriminalvårdens långa och krångliga admininstrationstider. Väl sen på Riksmottagningen inne på Hinseberg, där de med en strafftid på mer än två år utreds, fick jag söka om alla tillstånden igen för att kunna ringa mina barn. Du eller Ni ska inte tro att man får någon information av personalen om vad som är ens rättigheter och möjligheter, den informationen är helt obefintlig! Sent under denna utredning kom det iallafall en kvinna som av en förunderlig anledning kallar sig Barnombudsman på Hinseberg och presenterar sig. När hon sedan ville språka om mina barn visade det sig att hon hade blandat ihop mig med en annan fembarnsmamma! Självklart vart jag upprörd då hon inte ville lyssna på vad jag hade att säga, om denna hopblandning! Henne bad jag omedelbart att gå sin väg och komma tillbaka då hon hade uppdaterat sig om vem jag var och hur min relation med mina barn är...

Två månader fick jag vara där och en av mina döttrar hann komma och hälsa på. Resten av barnen var inbokade inom snar framtid därefter, men tro att dem vart snopna och besvikna när Kriminalvårdens Placeringsenhet beslutar att jag ska flytta till Anstalten i Ystad. Barnen hann aldrig komma på något besök, då flytten gick iväg långt, långt, långt bort ifrån mina barn...

Barnens Bästa ?!

Då hade mitt turnerande inom Kriminalvården redan bestått av ett gäng flyttar, som inte gagnat mina barn alls, då dem ständigt oroat sig över mig och vart jag förflyttats.

Södertälje arrest - Sandviken arrest - Gävle häktet - Säters Rättsklinik - Huddinge Rättsmedicinska - Gävle häktet - Österåkers häkte - Saltviks häkte - Österåkers häkte - Hinsebergs Riksmottagning - Ystad anstalten.

Alla mina fem barn blev besvikna på Kriminalvården. Besvikna på mig hade de redan varit sedan en längre tid tillbaka av olika anledningar. Hur som helst så älskar dem mig ändå, vilket inte många tycks tro. Fick höra det senast idag av en f***a som själv inte kan få några barn, som jobbar här som klienthandläggare. Hon flinade åt mig och sa att hon inte trodde på att mina barn vill träffa mig idag. Detta efter att jag beskrivit i detalj hur iallafall två mina barn praktiskt taget ropat på hjälp för att få träffa mig.

Märkligt nog har mina två tjejer som tydligt påtalat detta nonchalerats och inte blivit hörsammade. Det har lett till att de mått dåligt och åter igen ropat på hjälp så som tjejer kan göra...

Vad gör Kriminalvården? Ingenting! De nekar mig till att ringa min dotter, fast än min dotter givetvis vill prata med mig och vill att jag till och med ska ringa oftare. Saken är den att jag har tillstånd att ringa henne på hemtelefonen, men nu bor hon tillfälligtvis inte där. så därför bad jag om att få ringa hennes mobiltelefon, som hon bär med sig. Hur svårt ska det vara?! Nej, får jag till svar trots att pappan givetvis godkänt detta, vilket dem har sett och ändå skrivit avslag på. Saken är den att mobilen är en oregistrerad kontankortsabonnemang, därför blir det inte godkänt!

Kriminalvården tycket tydligen att Expressen lättare ska hitta mina barns mobilnummer och trakassera dem som de har gjort tidigare. Idiotiskt!

F****n som jag nämnde tidigare har dock lite rätt i det hon sade, men det beror på att jag har en relation med en tjej som jag träffade i Ystad. Denna relation accepteras dock av några, men tyvärr inte alla! Det beror inte på att det är en tjej, utan det handlar om att barnen är rädda för att jag ska bli illa behandlad igen. Och så för att dem ska komma i kläm, som dem har gjort allt för många gånger, då jag förhastat mig in i kärleksrelationer. Jag blir lätt förblindad, då jag är lättmanipulerad och lätt blir hjärntvättad. Så när barnen ibland får för sig att de inte vill träffa mig, handlar det om att de är trötta på att mista mig, om och om igen.

Förlåt!



tisdag 3 februari 2015

"Medicinen fick mig att mörda"...


... det skrev Aftonbladet den 18 januari 2013.
Det var alltså inte ett citat från mig, men visst ligger det något i detta, vilket jag då försökte förklara och beskriva. Även min advokat instämmer i samma tidning; "Medicinintaget kan ju även ha påverkat hennes berättelse för arbetskamraten. Men hovrätten  säger inget om medicinen alls i domskälen trots att jag lade dem på bordet"!

Vad han lade på bordet var alltså apoteksutdrag som visade att jag hade haft ett uppehåll med Concerta i 11 dagar och börjat om med 54 mg direkt efter. Detta var alltså i hovrätten och innan dess hade inte medicinfrågan belyst alls. Den frågan borde även vart intressant att belysa av fler anledningar.

  • Hur mycket mer var jag medicinerad vid gärningen?
  • Hur mycket mer påverkade min medicinering förhören?
  • Hur mycket påverkade Säters Rättskliniks medicinering mig, i tingsrättsförhandlingarna och den psykiska och fysiska stress och press mig, som jag utsattes för?
I FASS finns det en hel del att läsa om den medicinering jag fick och hur den kan påverka. Ergenyl, Cymbalta, Alimemazin, Mirtazapin, Concerta, Propavan, Attarax, Edronax och Zyrprexa! 

Vill då passa på att lyfta fram vad som står på RMV webbsida; "Fälla eller fria? Svaret på den frågan måste bygga på bästa tänkbara faktaunderlag. RMVs specialister producerar analyserar och bedömningar som hjälper domstolar, åklagare och polis att förstå omständigheter i olika rättsfall. Sakkunniga, kvalitetssäkrade svar på rättvisans frågor..." osv!

Med detta skrivet skulle jag mycket gärna vilja se den utredningen som finns om mitt rent medicinska tillstånd vid samtliga tidpunkter jag har påtalat. En sådan utredning finns nämligen inte! Inte heller kring mitt psykiska tillstånd, väl värt att nämna...

Men mest intressantast är att utreda brottsoffrets fysiska och psykiska hälsa innan gärningen, anser jag. Något som utredare lägger stor vikt på i alla fall vid våldtäktsmål. ta till exempel; Hur mycket hade han druckit? Hur betedde han sig? osv... 
Det vittnet som skulle kunna besvara det bäst förutom jag själv och mina barn, var närmsta granne. Hon förhördes mycket kort första dagen och sen inget mer. Hon träffade ändå IW på eftermiddagen, under kvällen och fick själv ta emot spydigheter från honom! Se gärna hennes förhör och mina. 


"Det finns FRIHET"...

... heter en bok skriven av Anita Barker.
Engelska titeln är "The Way Out" och den finns utlagd på www.thewayout.se.
Har inte läst boken själv ännu, men jag fastnade för kapitel 12, när jag bläddrade i den. Det handlar om "Chockupplevelser" och jag citerar här vad jag själv varit med om.

"Britta Holmström, leg. läkare, säger följande om chocker" - " När vi människor råkar ut för något oväntat och mycket svårt, otäckt eller tragiskt blir vi chockade. Detta är en psykisk reaktion".
- Det är precis vad som hände mig.

"Många uppför sig lugnt och sansat, men under ytan är allt kaos. Detta innebär tex. att de egentligen inte hör vad som sägs. Även om de för ett klart och redigt samtal, minns de efteråt ingenting av vad som sagts utom kanske ett enda ord som: ...brutet...ben...död...försvunnen."
- Exempel på detta finns i scenariot efter de mycket svåra, otäcka och tragiska som hände. Hos  pensionatparet där jag hämtade en av döttrarna, hemma hos mina föräldrar, när jag ringde och anmälde händelsen och speciellt i samtalet med min f.d kollega som själv blivit misshandlad och hade därför advokatkontakter. Vi var båda chockade och frågan är om vi uppfattade varandra?! Jag minns att jag var cool och lugn, men samtidigt skämtsam och splittrad om vartannat. Precis som jag dock också är i vardagliga situationer då jag ofta blir missförstådd. Folk uppfattar då bara en del av det jag säger och bildar av detta en egen fantasi. Det har jag en uppsjö med bevis på i journalanteckningar från sjukhusjournaler, i polisförhören, i Kriminalvårdens logganteckningssystem.

Inte hör vad som sägs hänger samman med att jag inte förstår direkt vad som sägs. Min tankebearbetning är nedsatt och jag för att dölja det låtsas jag att förstå och svarar mycket ofta innan frågan är färdigställd, vilket blir fel. Kommunikation med andra människor har alltid varit ett problem för mig och då pga att jag är en mycket dålig lyssnare i min nervositet att umgås. Några som skulle kunna intyga detta finns det säkert flera av om dem tänker efter hur jag är och har varit. Jag tänker dock på en av mina ex. som både lidit med mig och lidit själv pga mig och min oförmåga att vara tydlig i samtal. Alla som känner mig vet om att jag är otydlig, babblig och svår att förstå i samtal då jag pratar i 190 och har svårt att hålla en röd tråd. Jag ger ett oseriöst intryck och det är vad som hänt i denna polisutredning. Misstrodd vart jag redan från första dagen och av den anledningen följdes inget av det jag sade upp. Skulle polisen ha gjort det, så skulle det inte ha tagit en sådan tid att utreda fallet. Jag var dem behjälplig med allt, t.o.m utanför förhör berättade jag avgörande detaljer som de nu har mörkat, då dem nu har förstått att jag har talat sanning. Nu får jag ändå lida för alla deras missar och möjligt är att de medvetet har agerat på detta sätt för att fälla mig!

Då jag vet om att jag är dålig på att lyssna och förstå, ansträngde jag mig i polisförhören, ett flertal gånger fick jag be utredarna att ställa om frågan igen så att jag förstod. Ibland bad jag dem att dela upp långa frågor och läsa dem tydligt och långsamt, ändå begrepp jag inte vissa frågor och påståenden som var snedvridna och en del helt obegripliga! Detta framkommer tydligt och speciellt om man lyssnar på de inspelade förhören som ibland även videofilmades.

Missförstod frågor gjorde jag även i rätten av samma anledningar som jag nämnt här ovan. Oseriös uppfattades jag även där såklart och det var ändå något som min advokat försökte förklara och upplysa rätten om - förgäves! En sakkunnig skulle kunnat avhjälpt detta och borde enligt lag funnits på plats. Påminner då om vad som står i en av grundlagarna i Sveriges Rikes Lag - Bland annat det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund ut av funktionshinder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person.

Jag har en funktionsnedsättning som har ställt till det för mig som jag har beskrivit här innan. "Andra omständigheter" som det står här, kan vara i mitt fall hur jag som "nollåtta" blivit diskriminerad i det lilla brukssamhälle Högbo och Gävleborgs Polisdistrikt som utredde fallet. Har ju tidigare här skrivit om all den misstanke om jäv, som jag misstänker av olika anledningar.

Nu har jag i alla fall sökt resning och hoppas nu att Högsta Domstolen gör vad som måste göras! Jag står inte ut att leva med allt som inte har lagt fram i mitt fall. Jag kan bara hoppas att jag får förståelse, som jag bevisligen har misslyckats med tidigare.

1 Joh. 1:9

"Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet."