torsdag 16 april 2015

Brottslig, Kriminell, Lagöverträdelse eller Förbrytare?

Mina frågor är:

  • Hur laglig är du?
  • Har du begått någon brottslig förbrytelse eller förseelse?
  • Brutit mot några regler?
  • Överträtt vad som står i lagen?
  • Är du kriminell och borde ha kriminalvård?
  • Tror du att Kriminalvården ger kriminella vård?
  • I så fall, tror du att den fungerar?
  • Vet du vad kriminalvården kostar dig?
  • Finns det vårdare med vårdutbildning inom Kriminalvården?

Om ni bara visste vad era skattepengar går till,  så skulle ni inte vilja jobba en dag till! Det är så jag kan tänka mig att många kriminella tänker, som vet vad kriminalvård innebär... Därför finns det återfallsförbrytare!

Självklart så finns det solskenshistorier, men tror du att det beror på Kriminalvården?
Personligen tror jag att det beror på andra faktorer i livet. Att man blir mamma eller pappa, att man blir allvarligt sjuk eller att någon närstående dör, som gör att man omvärderar sitt liv! Det är alltså bara vad jag tror, för jag har inget förtroende för Kriminalvården - som är Sveriges 4:e största myndighet...

Under mina snart tre år inom deras "vård", så har jag hela tiden ställt mig frågande till vad Kriminalvården menar med sina mål och visioner?! Deras uppsatta mål och visioner stämmer nämligen inte ett dugg överens med verkligheten! Detta gör att MAN blir bitter, frustrerad, hatisk, likgiltig, apatisk, svårmedgörlig och obstinat - om vartannat!!! Det blir i sin tur mycket förvirrande och inte blir det heller bättre när ens tankar och känslor nonchaleras... 
Det i sin tur gör att man blir okänslig, kallsinnig och helt enkelt känslokall inför omvärlden! Man börjar utveckla ett asocialt beteende, som betyder att man blir en samhällsfarlig medborgare...

Bara så ni vet, ni som röstar för hårdare och längre straff! 
Ta reda på fakta om vad Kriminalvården egentligen sysslar med!!! 
Vi intagna är bara boskap för dem, vi gör så att andra har jobb att gå till...
För vad som sker bakom dessa murar, burar och galler är inget annat än så som djur behandlas! Kan också liknas med en dagisverksamhet - där vi nästintill måste be om att få gå på toan, hämtas och lämnas, sitta i ring och meddela vart vi ska ringa - följande dag, gå i led - varken för snabbt eller för långsamt och sedan "mjölkas" vi på surt förtjänade slantar på dyr kioskverksamhet!!! 

Muuu....

fredag 27 februari 2015

Franciskus Bön...

''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''

HERRE, gör mig till ett redskap för din frid!
Låt mig bringa kärlek där hat råder!
Låt mig bringa förlåtelse där orätt har begåtts!
Låt mig skapa enighet där oenighet råder!
Låt mig bringa tro där tvivel råder!
Låt mig bringa sanning där villfarelse råder!
Låt mig bringa hopp där misströstan råder! 
Låt mig bringa ljus där mörker råder!
Låt mig bringa glädje där sorg och bedrövelse råder!

'''''''''''''''''''''''''''''''
O, Mästare! Låt mig inte så mycket söka att 
bli tröstad, som att trösta.
Inte så mycket att bli förstådd, som att förstå.
Inte så mycket att bli älskad, som att älska.

'''''''''''''''''''''''''''''
Ty det är genom att ge, som man får.
Det är genom att glömma sig själv, som man finner sig själv.
Det är genom att förlåta andra, som man själv får förlåtelse.
Det är genom att dö, som man uppstår till evigt liv.

''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''

P.S. Tar en längre paus nu och förhoppningsvis så överlever ni - precis som jag!

Frihetsberövad...

... Kan man vara på flera sätt! För berövad på sin frihet att få vara den man är - kan räcka!

Något jag väl känner till ur mitt eget liv nu och sedan en lång tid tillbaka, då jag egentligen  - var fri...

Helt fri är man ju aldrig, då man har tagit på sig ansvar. Ansvar för till exempel barn, djur, arbete och dylikt. Fast trots detta ansvar finns det tid för egen - Frihet...

En Frihet - som till och med är grundlagsstadgad!!!
Trots detta har speciellt kvinnor (jag) känt sig fängslade i sina egna liv. I många fall kan det bero på - Uppfostran och genom den kan man fastna i ett livsmönster som är otroligt svårt att ta sig ur!!! Hur man än vänder och vrider på sig ut och in så gör man alltid någon besviken...

Vissa går det så illa för att man (jag) försöker att ta sitt eget liv, för att man (jag) inte längre står ut i frihetsberövandet på det ena eller andra sättet! Andra (jag) blir avstängda känslomässigt och blir på så sätt olyckliga, deprimerade, ångestladdade m.m... Sen finns det en del som tar till våld (jag) mot andra i sin omgivning, då man i frustration över sin livssituation hålls tillbaka från sitt verkliga Jag!!! 

Av egen erfarenhet - vet jag att det är så och i vilken ordning detta sker är nog mycket individuellt, för varje människa! Det finns ju även många som tar till droger för att stå ut i/med sina liv... Den närmsta drogen jag själv tog till var alkohol för att fly från verkligheten, men tyvärr kan jag inte fly längre - där jag nu befinner mig - då ingen alkohol tillåts här på anstalt!!!

Så med detta skrivet - får jag leva i mitt frihetsberövande gånger två, på alla sätt och vis. "Inlåst och i en mycket svag position" och inte längre fri och stark, som jag uttryckt mig tidigare, att jag var - i ett brev till Expressen, i oktober 2012...

Då hade jag några månader innan gjort slut på ett liv i fångenskap, ett liv som jag har återupprepat om och om igen i mitt vuxna liv! Ett livsmönster som jag själv har försatt mig i och försökt att fly ifrån - utan framgång...

För när jag väl kommit så långt till att jag vet;

  • Vem jag är!
  • Vad jag vill!
  • Vad jag får!
  • Vem jag Älskar!!!
  • Och blir Älskad av!!!

Då är det för bra för mig - för att få bestå och för att mina nära och kära skall låta mig få vara där, då rycker dem ifrån mig allt... Det är väl vad dem tycker mig vara värd - ett olyckligt liv... Eller??


Job 1:21  "Naken kom jag ur min moders liv, naken vänder jag åter. Herren gav och Herren tog, lovat vare Herrens namn"

Job 3:1- 26   "Job förbannar sin födelse" 




måndag 16 februari 2015

Att förhöra ett vittne...

... är en ny bok som jag läst och hittat även i den något intressant, som jag vill dela med mig av. Jag citerar som vanligt följande;

"De flesta vittnesmål är antagligen felaktiga i mer eller mindre väsentliga avseenden."
- Jag har en lång lista på det som jag kan dela med mig av, vid tillfälle.

"Människor uppfattar för det första yttervärldens signaler olika..."
- Det finns det också bevis för.

"Även om de grundläggande fysiska  förutsättningarna framstår som lika, uppfattar människor en och samma händelse på olika sätt."
- Ta till exempel IWs ex som säger att han var medvetet elak medan hans dotter säger att han aldrig var medvetet elak.

"Det går därför inte att lita på att ett vittne har sett det hon säger sig ha sett."
- I mitt fall har utredarna valt att lita på allt som gått emot mig, för att fälla mig.

"Iakttagelser påverkas av värderingar, vilket leder till en selektiv perception."
- Alla vet väl vad landsortsbor har för värderingar om 08:or.

"Det finns dessutom en strävan hos människan att göra om en iakttagelse så att den blir så logiskt sammanhängande som möjligt..."
- Något som IWs närstående varit bra på för att få honom i bättre dagar och mig i sämre.

"Föra att få händelseförloppet att framstå som logiskt fylls luckorna i en iakttagelse ut med omedvetet påhittade detaljer."
- Till exempel pensionatparet uttalande om att jag skulle velat dölja att jag ringde för IW. När jag i själva verket hade befunnit mig långt borta ifrån honom av förklarliga skäl.

"Iakttagelser förvanskas också av tidens tand."
- Det är dotterns vittnesmål ett bra exempel på, vad det gäller vad som hände den 11 september 2011.

"Fördomar, värderingar, förvrängningar och önsketänkande styr delvis minnet av en iakttagelse."
- Mycket i mitt fall skulle jag med bestämdhet vilja uttrycka mig.

"När minnet bleknar uppstår ytterligare tomrum och dessa fylls också ut med omedvetet påhittade detaljer."
- I mitt fall är jag övertygad om att det är medvetet påhittat.

"Risken finns att vittnena omedvetet fyller ut sina minnesluckor med de publicerade bilderna."
- Vad fint att tidningarna då valt den värsta bilden av alla i den videorekonstruktionen som jag ställde upp på och inte fler som skulle påvisat nödvärnet.

"minnet förvanskas alltså i en ständigt pågående process."
-Till exempel f.d arbetskollegans, pensionatparet och delvis yngsta dottern ändrande avgörande detaljer, som dem förhörts om.

"Till detta ska slutligen läggas att det naturligtvis inte är helt ovanligt att vittnen ljuger."
- Det har bevisligen inte utredarna brytt sig om i mitt fall. Bara vad som varit till min fördel har bedömts som icke trovärdigt.

"Sammanfattningsvis är det alltså så att vittnen ser fel, hör fel, uppfattar fel, minns fel, förskönar, förtränger, glömmer, fyller ut, ljuger..."
- Så sant, så sant och det ska jag i framtiden skriva en bok om liknande den jag nu citerar ifrån av Per E Samuelsson.

"Slutsatsen är att de flesta vittnesmål antagligen är felaktiga i mer eller mindre  väsentliga avseenden."
- Ändå är jag dömd till 14 år för mord på andra - och tredjehandsuppgifter. Dessutom efter en mycket undermålig utredning, på alla sätt och vis. Mer om detta finns i min resningsansökan att läsa.

"Man kan, mot denna bakgrund, fråga sig om våra domare verkligen tar tillräcklig hänsyn till alla dessa felkällor,  när dem bedömer trovärdigheten hos ett vittne."
- Uppenbarligen inte! Jäv!

"Många advokater hyser nog åsikten att domare alltför ofta underlåter att underkasta vittnesmål en tillräcklig kritisk analys och istället tar för givet att allt som ett vittne berättar också är sanning."
- Kanske författarens kollega också kan hålla med om det.

"Det är då vikten av att advokaten behärskar sin förhörsteknik träder fram."
- Eller läser på mer om sitt fall och går igenom förundersökningsprotokollet med sin klient. I alla fall en gång innan huvudförhandlingarna.

Fortsättningsvis i boken handlar den om advokatens ansvar vid vittnesförhör, som jag skulle kunna fortsätta med att citera och kommentera. Nu låter jag bli det då jag blir arg av att bara läsa andra meningen; "Det är advokaten som väljer vittnen, anger bevis - och förhörstema och ställer alla frågor..." Suck! Min advokat kallade INGA vittnen till min fördel. INGEN! Ville han verkligen vinna målet, kan man fråga sig?!

Jag hoppas ni nu har förståelse för varför jag har ett stort behov av att använda mig av yttrandefriheten. Jag skulle önska att fler stod upp för mig och gjorde detsamma, men det verkar vara svårare för en tjej eller kvinna i rättsfrågor att få hjälp. Varför är det så? Ligger förklaringen till detta i ett ojämlikt, föråldrat och manligt rättssystem? Jag tror att de manliga i samhället känner sig hotade* av de starka kvinnorna som tar för sig, så att dem gör allt för att inte släppa fram oss. Männen håller som vanligt ihop för att motverka feminismens framfart, speciellt i Rättsväsendet. Kvinnor i sin tur håller som vi alla vet inte varandra om ryggen, vilket är sorgligt. Kan hoppas att Sveriges första kvinnliga justitiekansler Anna Skarhed kan göra skillnad. Det är i alla fall vad jag ska arbeta för i framtiden.

* Exempel på detta finns också i mäns hat mot kvinnor på nätet. Till exempel i min flashback-tråd där rädda gossar utan ett eget liv sitter och kommenterar.

"Only the dead fish follow the stream."






Självkänsla...


Handlade ju det förra inlägget om och att inte riktigt sätta värde på sig själv. Det är vad mina barns faster förstod att det handlade om den 30 Maj 2012. Lite mindre än en månad innan det ofattbara hände. En av mina döttrar hade då skrivit på sin facebook följande, efter att faktiskt det så kallade "huvudvittnet" hade önskat mig lycka till med flytten trots att hon följt mig på fejjan.

Citat:
"Min mamma förstår inte mig när jag ogillar att hon är tillsammans med ett svin som misshandlat henne, som hon nu ska flytta till. Kan man va så korkad i skallen. Vad är det hon inte förstår? Jag begriper inte, och alla hennes "fb - vänner" uppmuntrar henne till att göra det: vad är det för djävla vänner!?! Kan ni sluta upp med det?! Trodde jag skulle få tillbaka min mamma igen, men som det ser ut nu och sen en tid tillbaka så är hon inte kvar i mitt liv längre. Jag glömde nämna att hon blev hotad att bli dödad också, det känns ju jättetryggt! Jag vet inte vad jag ska göra för att hon ska ändra sig. Hon har ju fem barn att ta hand om också, men de ska hon splittra på också. Jag hoppas att fäderna till barnen kan sätta stopp för denna flytt. Jag vill verkligen inte att mina syskon ska bo under samma tak som en misshandlare..."

Det blöder i  mitt hjärta nu när jag läser och skriver detta. Hur tänkte jag? Hur kunde jag?!

Förlåt räcker inte och jag vet att jag aldrig kommer att bli förlåten. Jag räknar i alla fall inte med det. Det är inget jag någonsin kommer att kräva och jag förtjänar heller inget förlåt.

Jag kan bara ursäkta mig med att jag inte förstod. Jag försöker fortfarande förstå hur jag tänkte, vad jag kände och varför jag lär mig förledas. Jag förstod inte heller hur viktig jag var för mina barn. Hur dem påverkades av min dåliga självkänsla.

Fastern skriver; "Tycker att det är sorgligt åt alla håll att självkänslan är såå liten och svag att man inte tycker att man är värd mer än stryk..."

Det var fler som höll med min dotter om att jag var korkad, tyckte att det var sorgligt, ogillade mitt val och stöttade dottern i detta inlägg. Utöver fastern var det min bror, brorsbarn, mina kusin, mitt ex, min väninna och hennes vänner. Ändå tog jag inte åt mig av kritiken. Jag begrep inte heller då fäderna till mina barn vägrade att skriva på flyttanmälan till Högbo. Självklart tycker jag själv nu att jag var korkad och att det var och är sorgligt i och med allt som sedan hände.

Trots allt vill jag ändå be om förlåtelse till alla som jag sårat. Det var aldrig min avsikt att det blev som det blev...

En anledning till mitt dåliga mående

Mitt mående har jag ju varit inne på tidigare och en orsak till detta ska jag beröra nu.

Tanken slog mig och varför inte skriva ner den, för att göra den mer förståelig.

Det är nämligen så att de karlar jag varit tillsammans med har en sak gemensamt. Inte alla, med de flesta har vuxit upp endast med sin fader eller så har fadern i familjen varit väldigt dominerande. Mödrarna har med andra ord lärt sig att ta skit, men varit förlåtande och omsorgsfulla. Sönerna, alltså mina f.d karlar har därför ogillat eller till och med hatat sina fäder. Men kärleken till sina mödrar har varit större med undantag när de känt sig svikna då omsorgsbilden brustit. Då har dem kallat sina mödrar med skällsord och tyckt att dem inte är vatten värda. Detta har gjort att de utvecklat olika personligheter för att för att överleva sina trauman.  stora drag har det tvingats vara starka, tuffa och hårda, men egentligen så var dem sårbara, rädda och ledsna. Egenskaper som kommit fram senare i förhållandet, som inte var lika tilltalande. Det är där jag kommer in i bilden. Jag har varit deras mödrars substitut som försökt att trösta, glädja och läka. Jag har samtidigt känt mig behövd och det är vad jag också har varit. Deras jakt på den rätta kvinnan som liknar deras mor har dem hittat i mig. Den omsorgsfulla, tröstande och förlåtande med stort hjärta. Det har gjort att dem slappnat av och känt sig trygga.

Trygg har däremot inte jag känt mig, för jag har sedan barnsben också levt i ett mer eller mindre kaos. Så när det blivit för tryggt för mig, har jag känt mig uttråkad. Då har jag tyvärr haft förmågan att skapa mer eller mindre kaos själv. Detta för att det varit normaltillståndet för mig som är en trygghet i sig. Dock med ett dåligt mående till följd.

Men vad jag också vill komma fram till i detta är, att när den första tidens förälskelse lagt sig, frågar jag mig själv om det är kärlek jag känt. Alltför ofta har jag kommit fram till att det inte är det. För det jag känt är omsorg till en stackars pojke som haft en jobbig barndom.

Att upptäcka att man inte är kär längre ställer i sin tur till med problem, vilket det gjort för mig i några förhållanden. Jag har då försökt att göra slut med dålig framgång. De har nämligen vägrat att lämna mig och hotat med att de ska ta livet av sig och målat upp bilder av att dem inte skulle kunna leva utan mig. Lättmanipulerad som jag är, har jag därför stannat kvar till följd av ett dåligt mående. När jag rest mig igen ur detta, har jag gjort tappra försök att avsluta förhållandet och så höll jag på ett flertal gånger i mina relationer. Varje försök ledde till att jag sårade dem ännu mer.

De i sin tur har fått mig att känna skuld, skam, ångest, oro, panik och stress som jag sökt för och har därför blivit sjukskriven i längre perioder.

Nu handlar ju inte sjukskrivningarna endast om de dåliga relationerna hemma. För under tiden haft jag ju haft arbete, barn, föräldrar, syskon och vänner som påverkat och påverkats. Arbeten som krävt 100% som jag inte kunnat ge. Barn och allt vad det innebär, där man känt att man inte räckt till. Föräldrar som brytt sig, men ibland lite för mycket som jag inte klarat av. Syskon och vänner som stöttat och ibland tyckt till som varit förvirrande.

Så i allt detta har jag tappat bort mig själv:

  • Vem är jag?
  • Vad vill jag?
  • Vad gör jag?
  • Vad får jag?
  • Vad kan jag?
  • Vad känner jag?
Känslor och tankar har varit svåra att sortera. Känsla och förnuft har inte dragit jämnt. Medelvägen var att stå ut i förhållandena för barnens skull och för att jag inte var tillräckligt stark att ta mig ur.

I mitt förhållande med IW var det för att jag tidvis inte var tillräckligt stark. Sen gjorde han mig heller aldrig uttråkad, för tryggheten infann sig aldrig med honom. Han rockade mig som ingen annan lyckats med tidigare. Han skapade kaos som jag själv gjort tidigare, som fick mig att känna mig levande, på något besynnerligt sätt.

Fast i den berg - och dalbana kom mina barn i kläm, vilket jag inte uppmärksammade i den fartfyllda karusellen. Bara när jag hoppade av och lämnade tivolit insåg jag vad jag ställt till med. Följden av detta blev åter igen skuld, skam, ångest, oro, panik och stress med i sin tur sjukskrivning.

Jag var då inte heller vatten värd och kallades med skällsord, både av mina barn och av IW, om vartannat under vårt jo - jo - förhållande. Från att vara älskad över allt annat på jorden till den mest hatade, som givetvis fick mig att känna mig urusel, utbränd och mer därtill.

Idag snart tre år efter det ofattbara, har det blivit ännu värre. Fler hatar mig och kallar mig med skällsord, som jag givetvis har förståelse för. Jag har även samma känslor kvar i kroppen, som får mig till att må dåligt. Fängslad precis som förr. Arbete, barn, föräldrar, syskon och vänner har jag kvar och det är precis som förr.

Nu vet jag dock:

  • Vem jag är!
  • Vad jag vill!
  • Vad jag gör!
  • Vad jag får!
  • Vad jag kan!
  • och Vad jag känner!


Så låt mig snälla få vara där! 

  • Kanske var det av den anledningen som jag kom hit?! 
  • Att finna mig själv, 
  • Ta hand om mig själv, 
  • Rannsaka mig själv, 
  • Förlåta mig själv, 
  • Älska mig själv 
  • och Värdesätta mig själv.


Love, Peace and Understanding!

onsdag 4 februari 2015

Citat ifrån mina barns kort och brev.

"Du skrev i ett brev förut att vi förtjänade en bättre mamma, men vi kan inte ha en bättre mamma."

"Hej mamma! Jag saknar dig! Puss % Kram! Ring mer! Älskar dig! Önskar du var här!"

"Ha det så bra så länge, så hörs vi snart igen! Puss och kram, jag älskar dig!"

"Hoppas allt är bra med dig och att hörs snart igen! Puss och kram, jag älskar Dig Mamma!"

"Hej min älskade Mamma! Jag förstår Dig Mamma!"

"Hej min älskade Mamma! Jag förstår att humöret inte alltid är på topp. Vi alla har sådana perioder. Ingen fara. Skriv snart det känns bättre. Ingen brådska, du vet ju hur dålig jag kan vara på att höra av mig till dig. No hard feelings! Ha det så bra så länge, så hörs vi snart och ses! Första februari var det bokat, eller hur? Längtar! Puss och kram! Jag älskar dig Mamma!"

"Hej på dig min kära mamma! Det passar bra tycker jag för jag känner Mig glad och känner stor längtan till lördag! För då får jag äntligen träffa dig igen! Puss och kram, jag älskar Dig!"

"Hej Mamma! Jag blev väldigt glad när du ringde mig igår och grattade mig på namnsdagen! Du var den första som gjorde det och då var klockan redan halv sex på kvällen. Efter att vi hade lagt på postade jag ett inlägg på facebook där jag tackade dig älskvärt. Jag längtar tills vi ses snart gen, det var så trevligt sist när vi var i lägenheten. Puss och Kram, Jag Älskar Dig Mamma!"

"Hej min älskade mamma! Senast vi pratade var det inte alls bra med mig, men det kändes väldigt skönt att få prata en stund med dig. Hoppas det inte kostade dig alltför mycket. Men jag uppskattar varenda minut som jag får prata med dig. Det var skönt att få lätta på mitt tunga hjärta jag har. Inget som jag kan göra till pappa direkt. Så är evigt tacksam för att du hör av dig till mig och kollar hur det är med mig. Du gör det faktiskt oftare än vad pappa gör. Sjukt ändå, att jag pratar med dig oftare än vad jag gör med pappa som faktiskt kan ringa oftare än vad han gör utan att det ska kosta skjortan, som det kanske gör för dig när du ringer till min mobil. När jag har hört av till pappa, har jag i alla fall frågar hur det är med han... Men inte får jag någon fråga tillbaka... Det är tur att jag har dig som bryr dig om mig!<3 Angående  6 augusti så kan både jag och J besöka dig! Så vi ses då! Puss och kram, Jag älskar Dig!"

Med detta skrivet så förstår jag nu själv att jag bör ringa mina barn oftare än vad jag faktiskt gör och det är för att jag tyvärr underskattar mig själv. Alltså inte som f****n tror att jag överskattar mig själv, som hon uttryckte sig idag. Som tur var tog jag inte åt mig av hennes idioti, mer än att jag nu skrivit av mig kring detta. Förlåt mina Älskade barn att jag använde mig här av era fina brev och kort. 
Puss och Kram! Jag Älskar Er Alla!