JAG GÖR VÄSEN AV MIG!!!

Många är det som tycker att jag inte ska göra något väsen av mig. Vissa kanske till och med önskar mig död, men inte mina nära och kära! De vill dock slippa se mig på löpsedlar, förstasidor och mittuppsplag. Jag förstår dem, men tyvärr var jag naiv när Advokaten meddelade mig på häktet att  Expressen ville ha en intervju med mig. Det var innan jag hade blivit dömd, jag trodde att de ville hjälpa mig att få fram den sanna bilden av vad som hände Ni må tro att jag ångrar mig bittert, att jag ställde upp, för dessa bilder som togs då används ju titt som tätt fortfarande! Även det jag då sade och det som jag skrivit till tidningen om... Dock står jag för det jag har skrivit själv och delat med mig av, men jag förstod inte då (i mitt chocktillstånd) vad det skulle få för konsekvenser!

Det är svårt för mig att få förståelse i detta och få förståelse överhuvudtaget alls - för det som har hänt! Det är ju knappt att jag begriper det själv, därför är det svårt att förklara vad som hände... Jag gjorde ändå mitt bästa i hela rättsprocessen, men ändå blev jag helt missförstådd. Tror ingen hjälpt polisutredarna såsom jag gjorde och därför blev det jag sade - inte trovärdigt! Det är av den anledningen som jag blev/är dömd, även fast allt som jag sa går att kolla upp med bevis, som finns och all bevisning som polisen valde att inte följa upp! Min berättelse och den videorekonstruktion som jag ställde upp på, visar hur och varför det gick såsom det gick! Detta visades inte upp i rätten och jag har inte fått något svar på varför den valdes bort?! Möjligtvis för att jag fortfarande även då vart förvirrad över vad som hänt! Den chock som jag fick över det inträffade gjorde att jag skämtade bort mycket, som en sorts försvarsmekanism! Det var som om jag medverkade i en film och hade huvudrollen och försökte dramatisera innehållet...

Ni kanske undrar varför jag har ett behov av att skriva på den här bloggen?! Svaret är - att jag måste få er till att förstå, att det som hände inte vart med vilje!!! Det fanns varken planering eller något motiv bakom, mer än att jag olyckligtvis flydde i panik - baklänges - med honom efter mig... Dock började det som ett pututativt nödvärn i soffan, där vi båda satt...

Nu var det inte meningen att i detalj gå in på vad som hände, men jag vill för er påvisa att jag blivit orättvist hårt dömd! Därför tycker jag det borde vara min fulla rätt att få försvara mig i detta! Då kanske ni tycker att jag ska vända mig till rättssystemet, för att få hjälp?! Jag har kontaktat ett flertal Advokater, vänt mig till rättshjälpsmyndigheten och och vart uppe i rättshjälpsnämnden. Har också haft besök av rättskonsulterna och nu senast av en annan rättshjälporganisation, man allt tar sin tid och alltför ofta nekas jag hjälp, då jag inte har några ekonomiska resurser.

"Men skam den som ger sig" heter det ju. Vem eller vilka tjänar på det?! Vi människor har alla rättigheter och möjligheter, vilket är vår fulla rätt att nyttja. Jag har alltid stridit för det jag tror på, så varför skulle jag ge mig nu?!
 
Något jag också har haft svårt att få förståelse i, är att jag strider inte bara för min egen del. Det är för alla orättvist dömda eller till och med oskyldigt dömda. Målet är att få återuppta mitt liv igen, tillsammans med mina barn och käresta. Mina barn älskar mig överallt annat på denna jord, (vågar jag faktiskt skriva). Det är vad jag får höra från dem i alla fall. Ska jag då inte få kämpa för att få en upprättelse?!

Jag kan inte acceptera min dom, och det skulle ingen av er som läser detta heller göra, om ni visste hela sanningen!

"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden."

Med andra ord har jag modet att vilja förändra det jag kan. Det skulle jag dock ha insett - innan allt detta tragiska hände...

Gal  6:9
Låt oss inte tröttna på att göra gott.